onsdag 29 juni 2011

jobbhändelser

Jag satt vid mitt köksbord, hemkommen från jobbet, med en go te och fantastisk himmel framför mig, och tänkte:

"jag hade velat skriva:
jag hade så gärna velat komma med någon fin anekdot om dagen som varit idag"

när jag kommer på att jag faktiskt har det. Eller, anekdot och anekdot, jag har aldrig riktigt fått kläm på vad en anekdot innebär.

Enligt ne:
anekdo´t, i äldre tid beteckning för skrift som byggde på muntlig tradition. 


Enligt wiki:
"En anekdot var ursprungligen en skrift som inte blivit offentliggjord. När boktryckarkonsten uppfanns kallades en gammal skrift eller ett fragment av en skrift för anekdoton.
I nyare tider avses med anekdot en kort och uddig berättelse om en mer eller mindre märkvärdig tilldragelse eller om ett karaktärsdrag, ett träffande yttrande, en egenhet hos en person eller just själva tinget kopplat till berättelsen..."

HURSOMHELST.

Jag kom som sagt på att jag hade något att berätta. Och det är det att jag, idag, när jag jobbade, påmindes om att det finns något som är rätt kul med att jobba i kassa. Människorna. Som ibland kan vara för jävliga, men som också kan förvåna en med en oväntad komplimang. Detta händer ju inte varje gång, men jag har lyckats spara en del sådana kommentarer i minnet. Så idag då.

En gubbe. Eller, äldre man är kanske mer pk att skriva. Och jag vet att det är löjligt att jag hakar upp mig så. Men. Det är långa köer och jag kör mitt race. Servicemode har infallit och kunderna svischar förbi, några är sura, några ger mig uppriktiga leenden. Så när den äldre mannen, som jag känner igen som en stammis, dvs han känner också igen mig, dröjer med sitt hej efter mitt, så tänker jag inte på det. Tänker att här var en "sån". Så säger han:

"vad fin du var i håret"

Vilket gör mig helt paff. Haha. Ja, tack säger jag och lägger kommentaren "det tycker inte min mamma".  Great. Men det var bara för att hon kommenterade på just det igår... vilket får honom att fråga tanten (äldre kvinnan) bakom om inte hon tycker att jag också var fin i håret. Asså herregud. Klart hon inte säger nej liksom...

Kul i alla fall.

Det här är ju ingen skrytblogg eller så. Och jag kanske bara skriver det här för att jag är en pessimistisk bekräftelsesökare som måste ta tillvara på allt som bekräftar mig. Kanske. Jag vet inte. Men det gör mig glad och gör att det känns som att jag gör något rätt. Alltså. Hm.

Borde fila lite på poängen.

Men enligt ne och wikipedia behöver en anekdot inte ha en poäng. Kanske.

Jag känner att jag har massor att skriva om...

(btw, jag ser ju knasig ut i håret just nu. Han kanske var ironisk och jag naiv)

måndag 27 juni 2011

pompeji

Jamen, varför inte slänga upp de citat jag samlade på mig under parkläsningen av Maja Lundgrens Pompeji?

"I Pompeji dyrkas även Isis och Venus, Dionysos och Apollon, Sebaot, Jesus och besten Bes, Mercurius och Minerva. Bland andra.
Isis är populär för att hon lyckas vara både mamma, hustru och hora. Jesus är populär för att han varken är fader, make eller kåtbock."

s. 16

"Enligt Cicero fanns det inga hederliga yrken. Möjligen arkitekt och läkare. Annars var det sysslolös man skulle vara. Sysslolös godsägare. Och vem håller inte med om det. Det skulle vara härligt att vara sysslolös godsägare, att, till exempel, ha ett slott med tinnar och torn - det fanns inte under antiken - där man skulle bo med alla sina vänner och inte göra ett dyft annat än att leka i parken, spöka för varandra om nätterna, dansa i månsken osv osv."


s. 17 -18


"Jag har ett fragmentariskt hästminne. Jag minns inte allt, men det jag minns minns jag bra."


Vesuvius pratar på s. 26

Jag gillade den här boken oerhört mycket förra gången jag läste den och jag måste säga att jag inte har ändrat ståndpunkt särskilt. Jag tror att jag älskar Maja Lundgrens sätt att skriva eftersom det liknar sättet jag hade velat skriva på själv. Det är ironiskt på något sätt. Och ändå ärligt. Nästan anakronistiskt men ändå inte eftersom hon starkt lyser igenom som författare. I ett stycke som jag gillar särskilt mycket beskriver hon hur Vesuvius åter ska få ett utbrott och hur hon, författare av kvinnligt kön, beger sig till den högsta toppen för att med manuskriptet till boken i flamsäkert papper i högsta hugg höja knytnäven över lavan. Så att det enda som blir kvar är en knuten näve med manuskriptet till boken sticker upp. För eftervärlden.

Den är fruktansvärt smart, alltihop. Tycker jag.

nämen asså. Bra bok. punkt.

söndag 26 juni 2011

Servicemode

Servicemode ville inte riktigt infalla sig idag som på midsommar. Jag vet inte om jag failade eller om folk var sura, men jag gav ganska snabbt upp hoppet när jag började idag. Jag är säkert orutinerad.

Sen, nästan som av en slump råkade jag falla in i ett flow. I ett "Heej -svisch - svisch - svisch - osv - var det bra så? då blir det 87 kr tack - tack- vill du ha kvitto på det? (alt. kvitto? )- tack ska du ha"-mode.

Jag kan seriöst bli knäpp på mig själv, min egen robotröst och artighetsfraser. Det är värst när jag börjar tänka på det. Det är värst när man avverkar flera sådana fraser i minuten. Värst när man blir paralyserad.

Sedan tappade jag flowet, började sluddra istället. mumla.

Men ändå.

duger

glad

lördag 25 juni 2011

wear sunscreen

hur kan jag ha missat det här?



visst det var väl lite före min tid av medvetenhet, men ändå.

Det är det här jag postar istället för att skriva något vettigt (?).

Jag tänkte faktiskt skriva ett gäng citat ur Maja Lundgrens Pompeji som jag samlade i morse/förmiddags, en av de bästa böckerna jag har läst. Som jag läser om just nu som en paus i Idioten. Idioten kändes för tung nu i morse efter att jag läst ut Tomas Tranströmers För levande och Döda. Jag tänker inte ge en bedömning på den än. Vet inte vad jag tycker. Måste smälta lite, läsa om och så. Vet inte om jag fattade eller inte.

Nå.

citat kommer eventuellt. Jag gillar Maja Lundgren. borde länka. Kanske gör det sen.

fredag 24 juni 2011

Glaad midsommar

Lite kaffe. Lite morgon. Lite start på dagen.

när klockan ringde för en timme sedan var ögonen ihopklistrade, tre minuter snooze. euääää.

När Handels kom på att det skulle behöva gå åtminstone elva timmar mellan jobbpassen, tänkte de då på de som bor en timmes resa bort från sitt jobb? damnit. Det gjorde de säkert.

Men, det är rätt soft ändå. Ögonen börjar vänja sig. Jag har mitt kaffe. Klockan är sex på morgonen.

Jag tycker alltid att man känner sig som mest kreativ under den här tiden på dygnet. tänker mest speciella tankar. Det beror säkert på att tankarna går i kors i hjärnan (om man föreställer sig tankar som typ silvertrådar, typ strimmor av moln, som ja, ni vet precis vad jag tänker på)(och då menar jag Harry Pottah)

Något jag har lärt mig under de senaste månaderna är att sömn är bra, men inte så jävla nödvändigt. Man klarar sig bra på mindre sömn. Man klarar sig jäkligt bra överlag.

Det känns som en evighet sedan februari var. Det känns som ett helt liv sedan. Det känns som att jag inte var samma person då.

Det var jag ju så klart.

Det du Emma! Det är något att komma ihåg i trötta och tunga stunder!


Cheers.

onsdag 22 juni 2011

tisdag 21 juni 2011

Mödrar och teknik

Hänger i soffan at mamma. Framför tvn med laptopen i knät och hörlurar i öronen.

Större delen av dagen har jag suttit bredvid medan hon har knåpat ihop en powerpointpresentation med animationer och en bild i photoshop. enligt mamma hade hon aldrig kunnat göra det själv. jag tror henne. Under tiden satt jag framför min dator och raderade ungefär 1000 mejl (no kidding) från min hotmail.

Jag är otroligt stolt.
Så här kan det bli när mor ullerstam och dotter svanberg slår sina påsar ihop.



















Edit: Jag gillar hur Ptolemaios verkar peka vägen för planeterna. Eller säger han bara att: "nej, det här är fel, jorden ligger i mitten goddamnit" Jag gillar tanken på att ptolemaios skulle säga "goddamnit"

måndag 20 juni 2011

ÅH SÅ JÄVLA COOLT JAG HAR VÄRLDENS CREDDIGASTE COOLASTE KOMPIS OCH JAG SKA BERÄTTA DET FÖR ALLA SOM ORKAR LYSSNA MEN INTE HÄR. SÅ

Fröknor Olsonor ger livskvaliteor

Jag var på Fröken Olsson idag igen. Med underbara kompisor. Inget tjejgäng - icke att förväxla, trots att vi alla tre var av det fysiskt kvinnliga könet och dessutom även till det yttre utmärkte oss som av kvinnligt kön. Vad vi egentligen är vete gudarna.

Fröken Olsson är standard. Svårbruten tradition trots hiskeligt dyrt bryggkaffe och förfallna toaletter. Det är ju för böfelen mysigt ju.

Om jag hade varit modebloggare, eller livsstilsbloggare, eller någon annan såndär hade jag haft med mig systemkameran för att fota. Men jag är ju lite över det. Lite finare... (haha omfg)

(jag ska ju inte säga något för visst skriver jag om det ändå)

sååå, eeehmeee...

men

Ey, Sofia! kolla om det går att kommentera! Jag tror att det ska gå - jag kan göra det om jag inte är inloggad i alla fall. knas knas. Men testa så får jag en bekräftelse!

panda bear surfer's hymn



Som mamma tillkännagav när hon zappade förbi pingvinfilmen Surfs´ Up i fredags när jag utnyttjade faktumet att föräldrahemmet låg när mitt jobb och sov över där mellan sen kväll och tidig morgon:

jag skulle vilja lära mig att surfa.

Tilläggas bör kanske att jag tycker Panda Bear är lite påfrestande. Jag gillar Animal Collective bättre (lite som jonsi utan sigur ros och så, dvs inte lika bra). Men cool video. Typ.

söndag 19 juni 2011

dagens soundtrack



Om jag fick välja skulle det bara spelas tarantinosoundtrack i delikatessen på Hemköp. Jag har seriöst haft den här låten på huvudet hela dagen, och eftersom det inte direkt har varit fullt upp hela tiden idag har jag gått omkring och smånnynnat på den när ingen har hört.

Det funkar förresten väldigt bra som motgift mot dryga översittarkunder.

across the 100th street 
just trying to catch a woman thats weak...

ohh!

osv.

Det hade allt de där gubbarna som så gärna vill höra mig sjunga velat uppleva.



och visst måste man hatälska de där bildspelen som finns på youtube som någon stackare har satt ihop när det inte finns någon ordentlig video.

stunden innan avgång

Jag gratulerar mig själv till att ha putsat alla fönster i köket, plus fönsterblecken. Jag misstänker att den förra hyresgästen absolut inte har gjort det på de två år han bodde här.

Han gav ett gott och prydligt intryck... men man vet ju hur konstnärligt lagda personer är. Musiker. Hur klassiska de än är. Och hur korta de än är till längden. Uppenbarligen var det en fasad han visade upp när jag fick kolla på lägenheten.

Men det är soft.

Det lämnar utrymme för mig att fantisera och romantisera och det är ju en av livets stora kvaliteter. Så.

Någon har förresten kommit till min blogg via sökordet "www.teakolja.se",  
Sorry, måste jag säga då.
Du har kommit lite fel, men jag lovar att teakolja fungerar ganska bra på vanligt trä också, och det blir ganska snyggt. Ja, inte som teak då. Men nästan. Lycka till med teakandet!

Jag tänker just nu också upprepa mig två gånger, men jag känner att det är nödvändigt. För det första måste jag åter säga att jag älskar stunden innan man går iväg. Alltså nu, en halvtimme innan bussen går till jobbet, eller skola, eller vad det nu än är man måste göra. Det är en sorts rofylldhet. Klockan må vara strax efter tolv, men det spelar ingen roll. Den hade lika gärna kunnat vara sju.


Det andra jag tänker upprepa mig om är Patti Smiths storhet. Efter ett tips fick jag reda på att Kosmo (på P1) hade ett program med New York och Patti Smith special. Så det har jag ägnat min morgon åt till min stora förtjusning. För att fortsätta dagen med soundtracket till Jackie Brown och Patti Smiths Horses.

Dagen har gått i ljudets tecken med andra ord. Och det har varit helt rätt.

Jag börjar bli frisk också (=springa snart!!! damn vad jag behöver det)

OCH! JUST DET! DET JAG EGENTLIGEN TÄNKTE SKRIVA OM!

Jag läste ut Kärlekens Historia av Nicole Krauss! Och jag ville bara säga att den var fantastisk. Men ändå, 4 av fem.

Tyskland har också en himmel, den här himlen hittade vi över den kungliga parken i Potsdam (hette det så?)

fredag 17 juni 2011

tystnad och djur

Tystnad. Jag går upp till ljudet av tystnad. Gör min frukost. Läser Regionsmagasinet som handlar om depression. Löser halva korsordet.

Sätter inte på radio. Ingen musik.

Bestämmer mig för att testa päron-vanilj-teet som jag köpte från Tyskland men ångrar när jag inser att det inte innehåller något koffein. Gör nytt te. dunkel, som det heter på tyska.

Sätter mig i fåtöljen vid fönstret och läser Kärlekens historia av Nicole Krauss som jag spontanköpte för ett tag sedan. Jag gillar den. Jag gillar hur jag inte förstod relationerna mellan de olika karaktärerna. Jag gillar vemodet. Jag gillar hur det börjar knytas ihop.

Jag läste och sätter inte på radio. Ingen musik. Dricker upp päron-vanilj-teet också. Brygger kaffe. Läser mer.

Tänker emellanåt.

Sätter på potatis. Jag gillar potatis. Jag borde alltid ha lite potatis i kylskåpet. Så att jag inte äter av allt det andra.

Tystnaden är skön när jag vet att jag snart kommer konfronteras med ljud och ha fullt upp. Fredagskväll. Stängning.

På vägen hem igår fick jag en insikt. Jag är väl inte den första som har fått den här insikten. Och den är väl inte heller särskilt originell. Men jag åkte bussen hem, förbi den där Burger Kingen vid delsjömotet, och såg människor sitta ute och äta sina burger kingare. En del vände blicken mot bussen som åkte förbi, för att vända blicken tillbaka. En man satt med munnen full av hamburgare, tittade upp mot bussen med tunga ögonbryn och vände sig ointresserat tillbaka till sin mat.

Jag tänkte. Schimpans. Orangutang. Djur.

Jag tänkte. Jävlar vad människan är ful.

Det var som taget ur en naturfilm. Och här inser jag hur oorginell jag är.

Men jag började betrakta människorna omkring mig. På bussen, utanför bussen. De där blickarna folk har när de är själva.

På korsvägen betraktade jag hur folk pratade med varandra. Deras kommunikation.

Och jag insåg även då hur fruktansvärt trött jag var.

Innan jag åkte till Berlin var jag förresten lite kreativ. wöw!

tisdag 14 juni 2011

blod kultur skratta gråta älska

Sedan jag kommit hem har jag förutom att ha varit febrig även seglat med pappa, varit på Liseberg för att se Bob Hund, picknickat med underbart folk och sett på film. Mycket film. Eller rättare sagt:


blod ... och jag gillade det ...


så jag tittade på lite mer blod och såg om den här (detta var i söndags efter segling med far)

idag försökte jag mig på kultur... hm 2,5 -3 av fem... jag kanske var på fel humör,

så ja gottade ner mig i världens bästa feelgoodfilm. Skratta, gråta osv.
Älska.
Och den blir bättre varje gång.

nå, hur var då berlin?

Hur var Berlin?
Det var bra, väldigt bra till och med.

Vad gjorde ni?
Kollade på byggnader, såklart. 13 en dag om inte mer. Oh, herregud vad byggnader vi tittade på! Och vilken lycka det var när vi fick tre timmars ledigt på frdagen till picknick i den kungliga Potsdam parken! Men inte bara detta, vi kunde ju inte missa möjligheten att utforska en liten del av Berlins barliv både till fots, med U-bahn, S-bahn, spårvagn och buss.

Var det fint väder?
Prata om väder? Vädret var så att säga ambivalent. Från att vara så hett att man kände sig som ett stekt ägg, till att himlen öppnade sig, till det lite kyligare 19 grader. Perfekt. Att himlen öppnade sig gav upphov till många roliga historier. Första gången satt vi på en döner där den av dönerkillarna som troligtvis varken kunde engelska eller tyska blev förstjust i Hanna och vi flydde in där de spelade musikvideor från åttiotalet.

Den andra gången var vi på väg från Bauhausarkivet och hade inga möjligheter att gömma oss, med andra ord var det bara att bli dränkt och vara nöjd med det. Det var jag.

Döner alltså?
Jo, det var gott, särskilt Dönerboxen man kunde köpa nära vandrarhemmet: 3/4 kebabkött + 1/4 pommes. Nyttigt.

Vad var bäst?
Internskämten? Förfesten på hostelrummet? Countrypsykadeliabandet på Bassy klubben? Att de hade både Stalinbyst, en uppstoppad räv och ett hästhuvud med gasmask på nämnda klubb? När vi åt vietnamesisk plockmat? Den lilla soulklubben med vinylskivor över hela väggarna? Jag har säkert glömt något. Currywurstgänget 2011?


Lärde du dig något då, på denna så kallade studieresa?
Jo verkligen! Framförallt att jag kan mer tyska än vad jag trott! Att ettorna på den tyska arkitektutbildningen är ungefär lika duktiga som vi. Att Bruno Taut ist sehr interesant. Att Happy Hour ofta börjar någon gång vid nio eller tio och håller på till stängning. Att det innebär drinkar mellan 3,5 och 4,5 euro. Att Bauhaus ist sehr cool, men att vi inte har kommit så mycket längre på 100 år. Att det är onödigt att hålla en stad ren från graffiti. Att jag vill flytta till Berlin, eller åtminstone utbytesstudenta mig där. Att allt är billigt. Och, framför allt:

zweckform!


Pratar du med dig själv?
Va!? nej.

måndag 13 juni 2011

hallo Göteborg

Hej, Göteborg.

Kylskåpet har fått en ny prydning. Jag har insett att jag är en dålig fotograf, men tror att insikten är vägen till något stort.

Jag har firat hemkomsten genom att åka ut och segla med pappa och haft feberfrossa. EHEC? ne, inga groddar.

Och det är tråkigt att städa.

söndag 5 juni 2011

Berlin here I come!

fredag 3 juni 2011

obekväm och bekväm video


EL GUINCHO | Bombay from MGdM | Marc Gómez del Moral on Vimeo.

Jag råkade se den här videon igen. Den är ett mindre än ett år gammal, men ändå tillräckligt för att det skulle vara ett tag sedan jag såg den. Och PRECIS som förra gången kände jag mig lite obekväm. Så sjukt jäkla gubbig! Med fullt påklädda bandkillar och massa topless tjejer som beter sig allmänt konstigt.

Visst! Visst, måste man säga att det ändå är en snygg video. Kanske till och med väldigt snygg video... trots gubbigheten.

Och jag gillar INTE gubbighet. oh, nej.

Då är det ganska skönt att se videon nedan. Jag vet inte vem det är som har gjort den. Men man måste ge honom att videon är genialisk.

Och den får mig att känna mig mycket bättre till mods, om videon ovan lämnade en bitter eftersmak så är det precis tvärtom med videon nedan. Den lämnar, i alla fall på mig, ett leende och känsla av lättnad. Det finns hopp.

Obs, om man inte har sett den innan bör jag varna för nakenhet, obs.

torsdag 2 juni 2011

Dream of life

Jag vet, och är fullständigt på det klara med att jag ofta skriver eller beskriver saker jag upplever i lite väl starka färger. Jag vet att jag lätt tar till starka uttryck som "älska", "hata", "avguda", "avsky" eller adjektiv som "oerhört" och "fruktansvärt" när jag vill beskriva saker. Och visst känner jag så, det gör jag. Men mycket gör jag det också för att göra en poäng. Och självklart finns det nyanser.

Det finns alltid nyanser.

Och jag ville bara klargöra detta innan jag skriver det som jag tänker skriva.

Jag såg precis Dream of life. En dokumentär med Patti Smith. Jag har inte varit särskilt inne i Patti Smith tidigare, det var faktiskt för inte så länge sedan som jag började intressera mig för henne.

Men. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig nu. Den här dokumentären lämnade mig nästan mållös. (uppenbarligen dock inte tillräckligt för att få mig att låta bli att försöka uttrycka mig) Och här kommer mina starka beskrivande ord, som är oundvikliga, men som inte desto mindre betyder något: Det var nog något av det vackraste jag sett. Ojämförbart.

Jag måste ha den här dokumentären. Jag måste se den igen. Äga den. Jag måste lyssna igen. Höra vad hon säger. Skriva ner vad hon säger. Lyssna på låtarna. Beundra fotot. För första gången insåg jag fascinationen över svart-vitt fotografi. Studier av ljus. Fångandet av rent ljus.

Nej, man kanske borde få lite tid att smälta sådana upplevelse. Man kanske inte skall sätta sig ner och skriva om känslorna man får när man är mitt uppe i dem. Men jag kan inte låta bli. Det här är ingen plats för något annat.

Från att inte veta vem hon var, till att börja intressera mig lite smått, till ett galet beundrande.

fem av fem

LISE-FCKN-BERG! och melancholia

Jag hade en dag som definitivt passade mitt inre barn igår. Dagen kanske till och med passade bättre nu än för mitt inre barn eftersom det för det mesta var ett rätt så osäkert sådant.

Jag var alltså på Liseberg igår.

Och jag åkte Kanonen två gånger. Och Balder två gånger. Och Lisebergsbanan två gånger. Flume-Ride. Slänggungan. Och jag hade åkpass, något som jag knappt vet om jag hade som barn. Jag vågade ju inte åka någonting som barn, och sist jag var på Liseberg med mamma, pappa och brorsan var jag i den åldern att jag nästan fortfarande tyckte att nyckelpigan var rolig. Alltså jag var yngre än tolv. Kanske elva. Efter det har jag varit där oerhört mycket, men bara för konserter och Jul på Liseberg. Åh, Håkan Hellström på Liseberg! Vilka kvällar! 2005, 2006, 2007, 2008. Min ungdom liksom.

Men som sagt. Nu åkte vi. Och jag skrek. Och jag bangade Atmosfear, uppskjutet och höjdskräcken, där gick min gräns. Haha. Nämen, jo.

Och så av en händelse råkade Petter och September stå på scen samma kväll. De hade ett förband. Den här snubben. Haha, vi stod där och var upprörda och sa - "nä det är fan inte okej!". Och det var sjukt mycket folk. Och Petter kom. Vilken kille! Jag såg honom på någon klubbspelning till Way Out West. 2008. den 7 augusti 2008. Det kommer jag ihåg eftersom bara jag och Sandra kom in, men inte Sofia som fyllde år den 8:e. Då var det Looptroop, Petter och hela fadderullan. Veronica Maggio var där också, men det pratar vi inte om. Hon är inget att ha.

Nä, men Petter är stor i mina ögon.

Men, My och Karin ville åka mer och jag och Hanna gick iväg för att gå på bio av en impuls. Så vi såg aldrig September, vilket nog var för det bästa. Jag tror att jag bara hade blivit arg. Eller positivt överraskad. Sånt kan ju hända - men hoppet var lågt. Så... i alla fall. Vi promenerade först till Bergakungen, där de bara visade skit och fortsatte till Bio Roy där de precis skulle börja visa Melancholia. Sjukt bra film.

Sjukt värd dag.

Det äldre inre barnets behov är stillat.

Förresten! Jag hittade videon jag pratade om för ett tag sedan! Och jag hade fel! Det var inte Heart it Races som hade bergochdalbanevideon! Det var Do The Whirlwind som jag trodde från början! Well well.

onsdag 1 juni 2011

citat

"He covered page after page with wild words of sorrow, and wilder words of pain. There is a luxury in self-reproach. When we blame ourselves we feel that no one else has a right to blame us. It is the confession, not the priest, that gives absolution. When Dorian had finished the letter, he felt that he had been forgiven."


The Picture of Dorian Gray, s 94, Oscar Wilde

Det var det här jag satt och läste i solen i förrgår. Och kanske är det en allmängiltig sanning. Men ofta behöver man dra fram och uppmärksamma de där allmänna sanningarna. Klyschéerna, som man ibland hade kunnat kalla det. Inte för att jag skulle kalla citatet ovan för en klyscha.

För att undvika spoiler för de som vill läsa boken eller se filmen tänker jag inte förklara citatet utan lämna det utanför sitt sammanhang. Vad som fick mig att spara citatet, var dock igenkänning. Tillfällen som får en att vilja lägga sig i en hög och dö av skam - så fort man har satt de i ord på papper (eller skärm), så känns livet inte lika fruktansvärt. Ord blir ett sätt för förlåtelse. Eller glömska.

Det här blev lite av en läslogg för Dorian Gray, men den är ju synnerligen intressant. Den väcker mycket tankar. Och man kan verkligen inte beskylla Oscar Wilde för att ha en bekväm kvinnosyn... Eller hur man ska uttrycka det.

Men jag läser på och rapporterar när jag hittar något intressant.

Som det här som jag hittade på mitt naturstensbelagda fönsterbleck.