måndag 30 augusti 2010

A

Bild nummer 13336

kan ni hitta mig??

måndag 23 augusti 2010

csn

Okaj.

då var studieförsäkran inlämnad

och så blir man rik på csn...

eller?

söoet

Buildings & Vampires from Nico Casavecchia on Vimeo.


via annika bäckström

fredag 20 augusti 2010

morgonskriv

Snart så, så ska jag gå iväg igen till skolan. Det är tidig morgon (eller ah, det klockan är kvart i åtta) och jag dricker kaffe.

Det är rätt kul nu under den här introduktionskursen. En par människor föreläser om hur det är att vara arkitekt och hittils har vi blivit indelade i ritsalar där vi är halvägs in i en oförberedd 20 minuters lång presentation om rum som har betytt mycket för oss.

Mitt rum skall presenteras nu på morgonen, men det ska nog gå bra. Jag har inte förberett mig mer än i går direkt.

Men icke att förglömma. Först måste jag till ambassaden för att meddela mitt passerkortsnummer till anollk. Ja, jag var ju så duktig att jag glömde hela plånboken hemma igår. Yey. MEd busskort och allt. Så man fick ju snällt skicka iväg en liten smsbiljett när man skulle ta bussen hem. SEgt.

Jag bangade ninjapuben igår. Jag var så jävla trött. Istället sprang jag runt härlanda tjärn och gjorde annat onödigt som att handla, ta en tupplur, sitta och skissa och så.

Åh, suck.

Men det är redan fredag! JAg fattar it not!

torsdag 19 augusti 2010

massa noll

gaash, det är mycket nu!

Det är idag, dag tre på chalmers. Jag är tre dagar in i min arkitektutbildning. Så låt oss börja från början. Med dag ett, tisdagen den 17 augusti 2010.

Klockan 8.30 skulle vi vara på Götaplatsen för att gemensamt gå till Chalmers. Så jag satte mig i god tid på spårvagnen mot scandinavium. Och herre geten vad nervös jag var. på spårvagnen kändes det som om jag bara vill vända och åka baklänges. Instinkten sa åt mig att fly åt motsatt håll. Men, som tur var kunde jag identifiera den känslan som ganska obefogad (i brist på bättre ord) så jag kom hela vägen fram.

På väg till Götaplatsen fortsatte min nervositet, men när jag började närma mig hörde jag ett himla massa väsen. Det var djs som spelade och nollkommiteer som skrek och ropade i megafoner. Och ja, jag kände mig otroligt mycket lugnare då. Kanske var det musiken. Så jag sökte upp de röda och anlände som tredje person på plats. Efter att ha blivit leende välkomnad så fick jag en röd tshirt och ett par runda glasögon jag skulle klippa ur i papper och en röd ballong. Awsome. Och efter att alla anlänt var det tåg till chalmers. och sånt.

Vi blivande arkitekter skiljde oss lite från vissa andra program. För det första var det kanske två tredje delar tjejer, eller åtminstone hälften, och vi väsnades inte. Våran nollkommite hade inga ramsor som vi skulle lära oss. men hårda. åh jo, det visade dem sig vara.

Nej, de gula lärde vi oss snabbt känna igen med tanke på att de gick på led med:
"HÖGER HAND PÅ HÖGER AXEL!"
och ropade:
"VILKEN FÄRG?"
"GUL!"
"VILKEN BOKSTAV?"
"H!" (tror jag?)
"VILKEN MASKOT?"
"KALLE ANKA KALLE ANKA KALLE ANKA KALLE ANKA KALLE ANKA KALLE ANKA!"

eh, ja. Vi hade inga sådana ramsor. Vi var tysta och timida och hade röda ballonger. sanna konstnärer? eh.

Ja, det var hursomhelst en himla massa dötid, en himla massa lekar, en himla massa namnlekar och en himla massa att göra. Så man kom ju inte från Chalmers förrän sju.

Ja.

OCh nollbrickan.

JAg lovar, jag släpper inte i från mig den. När vi skulle göra brickorna sa AnollK

"vi kasnke inte skriker högst, men på A, har vi de snyggaste nollbrickorna, så vi tillåter inget slarv"

hm. Nej, verkligen inte. Vi fick instruktioner i millimeter och skulle skära ut brickorna med skärknivar. Inte kul att göra fel när man visste att de inte skulle tillåta slarv. Och när man suttit med sin bricka i över en timme så ville man verkligen inte få den underkänd.

Vilket jag fick.

Två gånger.

Första gången var kanterna "inte korrekta".

andra gången var snöret för långt.

Tredje gången jag stod framför anollkommiten som satt som en jury i ljussalen i a-huset med sina spegelglasade pilotglasögon så ville jag verkligen inte få den underkänd. OCh jag tror att de visade sig lite mänskliga för det visade sig att (till slut):

"Nollbrickan är godkänd"

Åh, suck och pust.

Ja, och då var inte ens den första dagen slut. Vi skulle träffa våra phaddrar och leka lite till och sånt.

Goddamn.

JAg kanske fortsätter min beskrivning, om jag får tid. sedan. någon gång.

måndag 16 augusti 2010

blivande nolla

Måndagen den 16 augusti. I morgon är det den 17 augusti, och klockan halv nio kommer jag stå på Götaplatsen redo för att bli nolla.

Jag är nervös.

lördag 14 augusti 2010

lite under way out west

Dag två på way out west. Igår var M.I.A. monumental. Helt fucking amazing.

Men kameran dog vid LCD Soundsystem. Så det blev inga bilder..

Hursom. Snart ska jag iväg igen. Men jag dricker kaffe ett tag. Det behövs.

hahahaha

torsdag 12 augusti 2010

way out west



det är mörkt ute.

nästan kolsvart. Eller så ser det ut genom mitt fönster eftersom jag har lamporna tända.

Tröttheten trycker på tinningen. Jag har jobbat för mycket, gjort för mycket. Offrat för mycket egentid. Vad nu det är. Inte vilat på över en vecka. Känns det som i alla fall. men det spelar ingen roll. Jag har valt det själv. Jag gillar det. (typ)

SÅ nu.

I min lägenhet. Sitter jag framför datorn. jag har har hämtat ut mitt way out west band och pratat med Sofia.

Jag har kollat way out wests hemsida och kollat igenom allt som jag tyckte verkade intressant.

Om tjugo minuter börjar Ras G and the African space Program på Röda sten. Det tyckte jag verkade fräckt, men SOfia hinner inte i tid. Så det gör inget.

Kvart över elva börjar Caribou spela och jag känner mig taggad.

Halv tolv börjar Felix da Housecat spela och jag känner mig lite mer taggad inför Caribou, men det spelar ingen roll. Felix huskaten är nice.

Jag hör utanför hur regnet börjar ösa.

Halv ett börjar JJ på Världskulturmuseet. Vi lär ju hinna med något.

Så jag sitter och lyssnar på Caribou för att tagga och dricker ett glas rött. Ibland får man ju unna sig. Det är perfekt. Det är verkligen perfekt.

hur kvällen än visar sig sluta. Så är det bra.

Caribou – Swim